När jag nu varit här på Nkinga i några veckor har jag kunnat konstatera, att antalet patienter med frakturer och andra olycksfallsskador ökat kraftigt på kirurgavdelningen. Det beror delvis på den ökande trafiken, inte minst alla motorcyklister, som far fram med hög hastighet, men också på att Nkinga blivit något av ett “referral hospital” för ortopediska fall. Man har på många andra sjukhus, även större, ingen röntgen, och ganska små möjligheter att behandla sådana patienter. Nkinga har också gott rykte, så många väljer att åka förbi andra sjukhus, för att komma hit. Ofta får vi också in patienter med misslyckad behandling, som infektioner, från andra sjukhus.
På BB är det gott om mammor, som blivit hitsända då de ej kan föda den normala vägen, så det görs ibland flera kejsarsnitt per dag.
Medicinavdelningen är lite tragisk p.g.a. alla patienter med AIDS, många också med TBC. Visserligen har landet nu tillgång till gratis bromsmediciner, men många kommer ändå i sena stadier, och kan ej hjälpas till liv och hälsa. Sedan fleraa veckor har också tuberkulosmedicin varit slut i landet, men nu har vi åter tillgång till sådan.
På barnavdelningen har vi under de gångna veckorna haft många tragiska fall. Bl.a. dog en 10-årig pojke i någon form av hemorrhagisk feber för ett par veckor sedan, och man opererade också ett litet spädbarn med grav undernäring och en hemskt utspänd buk, där man misstänkte någon form av tarmvred, men det visade sig vara fråga om en stor tumör, sannolikt någon form av lymfom. Men det finns också solskenshistorier, som barn med fula brännskador, malaria och grav anemi eller tarminfektioner, som går hem botade.
Tog för en dryg vecka sedan en promenad ner i byn, och hälsade på den gamle trotjänaren Mabula, som förestod öppenvårdsmottagningen, när jag kom till sjukhuset första gången 1972. Han blev sedan ansvarig för TBC- och lepra-mottagningen. Han är nu pensionär, har haft en liten stroke, men det var så roligt att få sitta ned en stund med honom utanför hans enkla lertegelhus och prata om gångna tider. Hans son är nu Clinical Officer, “läkarassistent” på sjukhuset.
Förra söndagen var vi missionsarbetare från Sverige bjudna till en av församlingens evangelistfamiljer på middag, ris, kött och Coca Cola. De har fina åkrar, men det har regnat för dåligt, så majsen hotar att torka bort. Vi talade om detta bekymmer., och bad redan den kvällen ihärdigt om regn, och blev glada, då det regnade på måndagsmorgonen, och sedan fortsatt med flera rejäla regn under den gångna veckan, men det behöver dock komma mer regn.
Igår möttes vi vid morgonrapporten på sjukhuset av en mycket tragisk information, att en av sjukhusets anställda och hans fru på natten haft besök av rånare, som hade misshandlat dem svårt. Det rör sig om en polioskadad man, som arbetar på sjukhusapoteket, men som bor i en grannby, där han också i huset har en liten läkemedelsaffär. Det kom alltså under natten in ett rövarband försedda med macheteknivar, “pangor”, med vilka de tillfogade makarna en mängd djupa huggsår på huvud, bål och extremiteter. Hustrun miste bland annat höger hand och en del av underarmen, och mannen fick en öppen fraktur på ena underbenet, förutom misstänkt skallfraktur av flera hugg där. En manlig sjuksköterska, som fått lift med poliser, som var förbi huset, sa idag, att han nästan ville svimma, när han såg allt blod överallt i huset. Hur mycket av pengar och mediciner man eventuellt fick med sig är ännu okänt. Vi har inte kunnat få någon rapport av de skadade makarna. Man förstår inte, att man kan vara så grymma, att man nästan slår ihjäl en handikappad man, som ej kan bjuda något motstånd, när man enkelt kunnat ta det man ville ha. Man kan undra, vad som behövs, för att få sådana människor att känna någon form av empati och medkänsla. Nog behöver många människor i detta land uppleva en inre förvandling.
Lars-Göran Lindgren
tidigare Läkare på Nkingasjukhuset
under 9 år 1972-1993
