Denna killen kom till sjukhuset efter att han blivit slagen och hade svårt att andas. Hans ena lunga hade fallit ihop, som tur var hade man ett pleuradränage att sätta in som kontinuerligt dränerade bort luft från lungsäcken och med hjälp av ett negativt tryck höll lungan expanderad. Det kunde tas bort efter ca en vecka och han mådde prima och kunde åka hem efter några dagar. Pleuradränet hade säkert kommit i container Humanbridge skickar till Nkinga .Överblivet sjukvårds material från olika sjukhus skickas och kommer verkligen till nytta.
En ny container är skickad och kommer snart fram till Nkinga.
Vilket angenämt uppdrag jag hade strax innan jag reste hem i april .Jag kunde leverera en specialbyggd rullstol till Mariamu Milembe i Mwisi. Vilken fantastiskt stor jättebra gåva jag fick överlämna.
Den skickades med buss från Arusha till Ziba .Dottern Teddy 6 år lika glad som mamma att hon fått denna lätt manuverade rullstol. Mariamu körde ett snabbt race på stora vägen för att köpa läsk till måltiden hon bjöd på innan jag körde hem.
STORT TACK till en Nkinga Vän som satte in 2 500 SEK bara 3 tim efter att jag vädjat om hjälp på FaceBook.
Rullstolen tillverkas utanför Arusha av en kille som själv är handikappad och driver nu denna verkstad med många nya maskiner.
Mariamu drabbades av polio när hon var 11 år och låg nästan ett helt år på Nkinga sjukhuset.Hon fick sedan hjälp att gå i skola och har även gått Secondary school 4 år.Hon är en ensamstående mamma som ”pole pole” kunnat bygga ett hus med plåttak med hjälp från svenska vänner. Hennes pappa har byggt ett hus bredvid nu vilket är tryggt för henne.
Ljusa glimtar från Nkinga – en barnsjuksköterskestudents återblick.
landskapet
Nyss hemkommen efter tio veckor i Tanzania får jag ofta frågan ”längtar du tillbaka” och ”har du abstinens”. Och JA, det var en helt fantastisk tid. De av er som har följt min blogg har sett den känslan lysa igenom. Bloggen finns kvar, ”Marita katika Tanzania”, för intresserade. Vad är då de sammanfattande intrycken? Värme, från solen och människorna, gästfrihet, gemenskap med både infödda och Mzungos – vitingar och en känsla av ”hakuna matata”, eller som de oftare säger i Tanzania, ”hamna shida” – inga bekymmer. Trots att jag också mötte, och berördes starkt av svåra sjukdomsfall, smärta, lidande, död och sorg på barnavdelningen.
Jag hade min huvudsakliga placering på salen för de för tidigt födda barnen. Som en del av min utbildning ska jag skriva magisteruppsats, och gjorde en ”minor field study” om ”Tanzanianska mammors erfarenhet av att amma sitt för tidigt födda barn”. Genom deltagande i vården och intervjuer med mammor och personal har jag fått ta emot och dela kunskap. De flesta av de för tidigt födda barnen är födda efter vecka 32 (före v 38 räknas som för tidigt född) och väger runt 1500 gram. De har stora möjligheter att överleva med hjälp av mammans bröstmjölk, kängurumetoden och god omvårdnad.
De som inte orkade suga matades med en liten (typ medicin- )kopp med mammans utpumpade mjölk, varannan timme dygnet runt. Vid samtalen upplevde jag att alla ser det som helt normalt att amma/ge bröstmjölk, det fanns liksom inga andra alternativ, och det var inget de reflekterade mycket över. De upplevde inga stora svårigheter, även om många mammor som ammat förut sa att de i början inte visste hur de skulle ta hand om detta barn, som var så litet, och som kanske inte orkade suga som vanligt. Kängurumetoden, att barnet vårdas hud mot hud mot mammans bröst, hjälper dem att knyta an till varandra. Det främjar också amning och därmed viktuppgång, växt och utveckling, stimulerar andningen och hjälper barnet att hålla kroppstemperaturen. Så alla mammor undervisades om det, och uppmuntrades att så mycket som möjligt ”sitta eller ligga känguru”. De berättade att de tyckte om det, men personalen sa också att mammorna kunde glömma bort, och behövde bli påminda. Ganska ofta såg jag att barnen istället låg inlindade i sina vackra tygstycken bredvid mamman på sängen. Jag tror att undervisning och samtal med mammorna, så att de förstår vikten av både amning och kängurumetod, är viktigt, så att de blir uppmuntrade och stärkta i det goda de kan ge sitt barn. Detta kallas empowerment. Det var mycket berikande att lära känna mammor, barn och personal på neo-salen.
Efter intervjun med 9-barnsmamman Lucia bjöd hon hem mig och tolken Happy. Och så glad jag är över att Maggan lyckades med bedriften att på närmast obefintliga vägar ta oss dit dagen innan jag åkte hem! Det var så roligt att få träffa dem och familjen i hemmiljö och se att både mamman och den lilla flickan mådde bra. Familjen är fattig, och mamman mådde inte bra under graviditeten. Även efter förlossningen, som skedde hemma, hade hon besvär med andningssvårigheter och svullna ben, och behövde behandling, med medicin och blodtransfusioner. Nkingas vänner kunde hjälpa till med vårdavgifterna. Så värdefullt!
På den stora barnavdelningen bredvid vårdades för det mesta runt 50 barn. Många med infektioner som malaria och lunginflammation, och även en del barn med HIV/Aids. Tyvärr sökte många familjer sent och jag fick se många barn som inte klarade sig. Bemötandet och omhändertagandet vid dödsfall var annorlunda än hemma, kanske för att det är så mycket vanligare, och något man kanske räknar med kan hända. Personalen hade inte så mycket tid för tröst och samtal, utan det var mer de anhörigas uppgift. Med tårar i ögonen såg jag många familjer bära hem sina döda barn.
En pojke som också fångade mitt hjärta var Lazaro, som vi skrivit om på facebooksidan. Efter ett han insjuknat i diabetes i höstas kom han aldrig tillbaka för uppföljning och undersökning. Det visade sig att mamman, som är ensamstående med flera barn, inte haft råd att köpa insulin när det tog slut. Så efter flera månader utan behandling blev han väldigt dålig och då sökte de till slut igen. Han hade alla tecken på svår ketoacidos, och skulle i Sverige ha vårdats på IVA full övervakning och många blodprover. Här fick han ligga på det lilla undersökningsrummet på avdelningen, tillsammans med de andra svårast sjuka barnen, med dropp, insulin och täta blodsockerkontroller. Och han repade sig! Sedan var utmaningen att åter undervisa mamman om diabetes, tecken på högt och lågt blodsocker och vad man kan göra åt det, och också att förse dem med en blodsockermätare och lära dem använda den. Nkingas vänner kommer att fortsätta stötta familjen.
Ett särskilt, och stort tack vill jag rikta till min vän Anette, som läste min blogg och Maggans inlägg på facebook och som därefter engagerade sig mycket. Genom hennes kontakt med andra föräldrar till barn med diabetes i Sverige samlades material och pengar in som ska hjälpa Lazaro och andra barn runt Nkinga.
Tiden tillbringades ju inte bara på sjukhuset, men om fritiden räcker platsen här inte riktigt till. Nämnas kan långa promenader och cykelturer i de fortfarande gröna och mycket vackra omgivningarna och långa härliga gudstjänster med mycket sång och dans. Och som sagt, god gemenskap med alla härliga människor jag mötte. Tack alla ni svenskar (mer än 30!) som jag lärde känna och fick dela livet med, och Asanteni sana! alla ni nya Tanzanianska vänner, om ni lyckats översätta detta : ) Och tack till familjen som lät mig åka, till högskolan i Jönköping och SIDA för bidrag och stöd, till min församling för stipendium och böner, och till arbetskamrater, studiekompisar och vänner som följt mitt livs äventyr!
Marita Hasselberg, Borås 150402
TACK Marita för den tid du var på Nkinga och ditt stora engagerade hjärta för Nkinga.
Många undrar hur det gått med bygget på barnkliniken.
Det är nu klart, men ska utrustas med sängar och andra
inventarier , skåp, bänkar med lådor, apparater mm
Nya huslängan på Barnavd.
Nya huset ligger parallellt med Neonatal avd.
Ett akutrum dit ett akut sjukt barn kommer för undersökning,provtagning och start av behandling.3 -4 britsar får plats.
5 små rum med toa o dusch på varje rum .Plats för 2 sängar.Intensivårds rummet plats för 6-7 sängar
Vi är mycket stolta och glada att vi kunnat hjälpa till att få detta byggt.
Stort Tack till gåvogivare Nkinga Vänner,AB Skynket ( Brickprojektet), flera Secondhand butiker som drivs av PMU och Erikshjälpen och en Minnesfond. Vi har förmedlat 1 000 000 milj.SEK och nu köpt inventarier för ca 50 000 kr. Vi behöver ca 150 000 kr till betala fädigt.
Sjukhusledningen och personal på Nkinga Referral Mission Hospital är så glada och tacksamma att man fått större lokaler att vårda ALLA de så många svårt sjuka barn med malaria, lunginflammationer, anemier, hjärnhinneinflammationer och andra svåra infektioner.
NU en stor utmaning att kunna anställa mer personal för att kunna klara detta. De väntar ivrigt på att Tanzania staten ska börja bidra med pengar till personalens löner mm.
Organisatioen ” Under the same Sun” besökte sjukhuset okt 2014. Den här gruppen åker runt i Tanzania och ger kunskap och information om Albinism. I Tanzania födds 1 barn på 1400 och i Europa födds 1 barn på 20 000 .De saknar ämnet Melolin.De har ingen färg på håret , huden och ögonen påverkas så det har mycket dålig syn.De får lätt hudcancer, behöver ha långärmade kläder , solhatt och använda solkräm.
Endast ca 4 v före detta besöket kom en kvinna med Albinism in på sjukhuset med en avhuggen arm. Tre ynglingar kom och gjorde detta .Troligtvis ett uppdrag från en ”traditional healer”.Hennes man försökte avvärja detta . men mördades.Det uppmärksammades mycket i TV i landet om detta fallet.
Dessa hemskheter har pågått mera i Mwanza trakten och det visades en dokumentär i SVT 2013. Den visar jag alla våra studenter o besökare som kommer till Nkinga
Vi fick lära oss att man ej ska kalla dem Albinos utan Pwa
Nkingas vänner har sedan en tid haft kontakt med 2 barn med Albinism som vi stöttat lite extra
Imorse kom så lille Moses nu 1 1/ 2 år gammal på besök? Jag ringde efter dem för att ge solkräm jag köpt med mig . Tyvärr vill han ogärna ha solhatt på sig så lite röd och skorvig i huvudet var han , men full av energi. Jag berättade för mamman om ”Under the same Sun” och förklarade igen vad albinism är och Moses var mycket intresserad av alla bilder.Jag och Yasintha besökte deras by ca 20 km härifrån för prata och förklara för övriga familjen vad Albinism är.
Paulo föddes av en 15 årig mamma som tillsammans med pappan övergav honom som nyfödd och nu 5 år senare ej tagit kontakt med sina föräldrar som tar hand om honom. Jag åker förbi hans hem ibland och stöttar mormor och morfar här med sin yngste son. Vi hjälper hjälper honom att gå i förskola, få solskyddskräm och bidrag till mat ibland.
I febr kom vi i kontakt med denna flickan Rehema 6 år. Mamman ej bott på Nkinga på många år,hittades medvetslös i byn , hade vägrat att ta sina mediciner mot sin sjukdom. Många började bry sig och mamman kom också till mig. Flickan pratade bara ett stamspråk och hennes största önskan var att få börja att gå i skola. Vi Nkingas vänner fick en plats och sponsrar henne nu på Shule ya Furha i Tabora sedan i mars. Det är en blindskola som även har ca 20 barn med albenism pga att de har dålig syn.Det går bra för Rehema i skolan talade snabbt swahili och är duktig.
Vi hr nu 4 barn vi försöker bry oss om. Den yngsta blir ett år i okt.
Tack särskilt till er som sätter in gåvor till baren med albenism.
Rapport från ett seminarium på Nkinga: ”Combat the five big killers”.
Seminariet som genomfördes 5-9/1 var en del i PMU-projektet: REDUCTION OF MATERNAL AND NEONATAL MORTALITY IN MANONGA DEVISION som du kan läsa om på annan plats.
Statistik från Nkinga sjukhus visar att dödligheten bland barnaföderskor och nyföddabarm är alltför hög. År 2012 dog 22 mödrar och 66 nyfödda barn, antal förlossningar var 2503. År 2013 dog 18 mödrar och 34 barn på 2577 förlossningar. 2014 föddes 2569 barn på sjukhuset, 14 mödrar dog. Siffrorna visar på en nedåtgående trend men fortfarande dör alldeles för många. De flesta dör av orsaker som kan förebyggas eller behandlas.De ”fivebigkillers” är blödning, infektioner, havandeskapskramper, bäckenträngsel och osäkra aborter.
Det är fortfarande en lång väg tills vi nåttWHO’s millenniemål 4 och 5 d.v.s. att minska barnadödligheten med 2/3 respektive mödradödligheten (MMR) med ¾ till år 2015.Nkinga har ”0-vision” när det gäller MMR men där är vi inte ännu. Under seminarieveckan i januari dog två mödrar av orsaker som är möjliga att behandla om barnaföderskan kommer tidigare till sjukhuset.
Tjugoen barnmorskor och läkare från förlossningskliniker vid tre sjukhus, Igunga, Nzega och Nkinga, deltogi kursen. De delades in i tre grupper med en handledare och deltagare från alla tre sjukhusen i varje grupp.
Vi använde oss av en pedagogisk ide kallad PBL (problembaserat lärande)Varje ämne startade med presentation av ett realistiskt problem som gruppen fick diskutera och försöka att lösa. Efter grupp-presentationer och diskussioner i hela gruppen gavs en föreläsning i ämnet.
Vi arrangerade också “workshops” där vi praktiserade användbara tekniker.
Seminariet avslutades med muntlig examination, utvärdering och “break-upceremony” med tal av biskopen och cellomusik.
PMU-projektet fortsätter ytterligare några månader.
Veckan efter seminariet följde jag med projektgruppen till fyra av de 22 byar som ingår i projektet; Ngulu, Imalilo, Mwasun’ho ochMatinje. I Ngulu besökte vi en liten dispensär.Behoven är stora, här fattades baby-våg och en “Rubens blåsa” för upplivning av nyfödda som behöver hjälp med andningen. Vi lämnade tvåav kommitté-gruppens medlemmari byn tillsammans med de två av byn utsedda informatörerna. De kom på sina cyklarinköpta av projektet för deras hembesök. Vi övriga fortsatte till Imalilo där vi lämnade ytterligare en gruppdeltagare för uppföljning. I den byn finns ingen sjukvårdsinrättning.
Resan fortsatte på en urdålig väg till Mwasun’ho, en liten by utan tillgång till någon slags hälso- eller sjukvård. Första besöket gällde en mamma med en tre veckor gammal flicka, hon föddes på vägen till hälsocentralen. Det var mammans fjärde barn, tre levde ett barn dog p.g.a. blodbrist. Mamman saknade fingrar på båda händerna p.g.a. spetälska.
Vårt sista hembesök gällde en kvinna som väntade sitt femte barn. Alla hennes tidigare barn var födda på sjukhus och var friska och välnärda. Hon hade fått hjälp med familjeplanering så det yngsta barnet var nu fyra år. Honvar informeradom riskeroch planeradeatt födapåett Health Centre.
Den sista byn vi besökte var Matinje, en plats där staten nu bygger en dispensär. Där hade en avde utsedda informatörernadött och en hade flyttat så byn hade utsett två nya som nu introducerades och fick tillgång till projektets cyklar för att använda vid hembesöken.
Detta var en liten inblick i arbetet med att minska sjukdom och dödlighet i samband med barnafödande i Manonga division, Tanzania ”Polepole ndio moendo”
TACK för denna rapport Greta Johansson barnmorskelärare som tillsammans med Gynekologen Roland Boij och Barnmorskan Carin Boij hade denna kurs.
Ortopeden Bengt Herngren tillsammans med John Bundala
”Vi dvs. min fru Inger och jag återvände denna gång till Nkinga för en månads arbete för Skandinaviska Läkarbanken (SLB). Jämfört med då vi kom till Nkinga första gången 1988 har vi under åren kunnat se att mycket har förändrats, huvudsakligen till det bättre för människorna i den här delen av Tanzanias inland. Tillsammans med Johannes Eriksson, trainee från SLB och ST-läkare i ortopedi, tillsammans med hans fru Anna, sjukgymnast som gjort en del av sin utbildning vid Tumaini University i Moshi förutom att hon har delar av sin uppväxt i Tanzania samt deras lilla dotter Märta, drygt 1 år gammal, bodde vi som en riktig afrikansk ”extended family”.
Detta var 4:e gången för Johannes att komma till Nkinga sjukhuset men första gången som färdig läkare. Vi hade en fin tid och fick lära känna många fantastiska människor. Anna följde arbetet på sjukgymnastiken och Inger var bl.a. med ute i några byar i samband med en uppföljning av ett pågående projekt som syftar till att minska mödradödligheten.
Johannes och jag arbetade bl.a. tillsammans med Dr Kilunga (som arbetat vid Nkinga sjukhuset sedan 1977). Han är nu den mest seniore kirurgen på sjukhuset och har alltsedan sin pension fortsatt att arbeta som tim anställd. Han är och har alltid varit mycket intresserad av att lära sig mer i sitt yrke och är förstås fortfarande en av stöttepelarna på sjukhuset, trots sin ålder (63 år i år). Dr Kilunga opererade mycket framgångsrikt en liten flicka för två år sedan med en medfödd fotdeformitet (klumpfot). Han visade flickan nu när jag var tillbaka och hon behövde nu endast lite justering som komplettering till ett redan mycket gott kirurgiskt arbete. Vid den första operationen var en annan gammal trotjänare vid sjukhuset, John Bundala, med och hjälpte Dr Kilunga och det var en stor glädje för mig att nu även få återse honom i ett fortsatt gott hälsotillstånd trots sina 76 år (han slutade arbeta för 2 år sedan).
Dr Johannes Eriksson, trainee från Skandinaviska Läkarbanken, opererade denna gång flickan, med gemensam assistans av mig och Dr Kilunga, med ett par enklare sen förlängningar av stortåns långa böjsena respektive en mindre muskel på stortåns insida tillsammans med förflyttning av senfästet för den starkaste muskeln som lyfter upp foten när vi går (så vi inte snubblar på tårna/framfoten). Det var en mycket positiv upplevelse att se hur flickan fått så god hjälp vid sjukhuset och att vi nu kunde överföra lite ytterligare kunskap under vår korta tid här i Nkinga till glädje för flickan och hennes familj. / Bengt Herngren”
Ortopeden Lars Bo Simper från Danmark har varit på Nkinga i 6 v aug -sept 2014 sponsrad av Läkarbanken.
Så här skriver han om killen som verkigen fick bra hjälp av honom.
Emanuels skæve ben blev lige igen.
Da Emanuel Laurent blev født for næsten 5 år siden, var han en helt normal lille dreng. Men medens han voksede blev hans ben mere og mere skæve. Til sidst var han blevet så kalveknæet at han næsten ikke kunne gå.
Emanuels far tog ham til Nkinga Hospital i håb om at få hjælp.
Heldigvis får Nkinga Hospital flere gange om året besøg af ortopæd- kirurger fra Skandinavien. De arbejder på hospitalet som volontører i perioder på 5-6 uger. Lægerne udsendes af den svenske organisation der hedder Skandinavisk Lægebank.
Emanuel blev opereret. Lårbensknoglen blev skåret over og rettet ud tæt ved knæleddet, så hans ben igen blev helt lige. Efter operationen fik han benene i gips. En måned senere skal gipsen fjernes og Emanuel skal begynde at træne. Efter yderligere en måned vil Emanuel kunne gå og lege igen helt ligesom andre børn.
Grupp 2 i okt på väg in på sjukhuset
Vi började med 2 dagars Safari i Ngorongorokratern och Tarangire
Tvilling mamman på Neonatalavd
