Den 11 februari, sent en tisdagskväll, kom vi till Nkinga. Trötta och möra efter en lång resa. Tanken var att vi skulle spendera 10 veckor på sjukhuset för att utvärdera deras neonatalvård. Detta som en del av vårt terminslånga uppsatsarbete för vår utbildning på läkarprogrammet i Linköping.
Emmy Lillieberg och Johanna Bejstam heter vi och läser vår sjätte termin på läkarprogrammet. Vi började tidigt fundera på att vi ville skriva vårt arbete om just neonatalvård, gärna i Afrika. Så när vi fick möjligheten att åka till Nkinga var vi överlyckliga!
Som en förberedelse för detta tog vi oss till Linköpings neonatal-IVA för att få lite perspektiv.
Och perspektiv fick vi! Även om vi förstått att neonatalvården i Nkinga har utvecklats mycket de senaste åren är det inte att jämföra med den neonatalvård vi ser i Sverige.
Under vår tid på neonatalavdelningen har vi fått se och uppleva mycket. Glädje och sorg, skratt och tårar. Vi har frustrerats över mycket men också fått glädjas åt många lyckliga slut.
Många gånger har det varit jobbigt att veta att många av de dödsfall som skett antagligen skulle kunnat förhindras i Sverige där vi har tillgång till så mycket mer teknisk utrustning.
Vi har frustrerats över den stundtals bristfälliga journalföringen och journalhanteringen. I våra ögon en så enkel sak att åtgärda.
När vi intervjuat mammor har det framkommit att för många tycker att de fått dålig information om barnets hälsotillstånd och bristfällig utbildning i vården av barnet.
Men vi har fått uppleva många solskenshistorier också. Tvillingar som föds i vecka 34 och efter hemskrivning kommer tillbaka akut. Då trodde vi att den ena av dem inte skulle klara sig. Men båda fick någon vecka senare åka hem.
En kvinna kom in i december och var akut sjuk, då gravid i 5-6 månaden. Hon fick ligga inne tills hon opererades i mitten av februari, strax efter att vi kommit till Nkinga, med kejsarsnitt och en samtidig splenektomi. Hennes mjälte vägde 5-6 kg.Mamman var fortfarande väldigt svag och fick ligga kvar på mödravårdsavd. länge. Detta innebar att hennes mamma hade hand om både henne och barnet och gick emellan avdelningarna för att se till att dotter och dotterson fick mat. Killen som föddes i vecka 31 vägde vid födseln 1200 gram men tappade till 1010 gram. Efter en 47 dagar lång vårdtid på neonatalavdelningen med både syrgasbehandling, värmemadrassvistelse och kängurumetod skrevs han ut vid en vikt av 2010 gram. Både mormor och mamma var glada att äntligen få åka hem. Och det verkar som att även lillkillen var det!
Denna bild tog Maggan den 31 mars . Det var första gången mamman såg pigg ut och var glad. Killen vägde då 1700 gr och helst ville hon åka hem redan då . Så bra att hon stannade lite till..
Vi är på det hela taget imponerade över att vissa små bebisar klarar sig och att personalen klarar vården med de knappa tillgångar som finns att tillgå. Personalen klagar över personal- och resursbrist och vi har sett brister i journalföring och journalhantering. Det finns med andra ord förbättringsmöjligheter även om avdelningen har kommit en bra bit på väg
Johanna Bejstam och Emmy Lillieberg
Tack Emmy o Johanna för er rapport och tiden ni var på Nkinga
PS. Nkingas Vänner hjälpte Mama Samira med omkotnader för hela sjukhusvistelse
De kommer varje månad och cykelfärden tar 3 tim. att hämta sina sprutor och insulin. Insulinet förvaras hemma i en lerkruka nedgrävd i jordgolvet för att hålla lagom temperatur. Hennes största önskan är nu att få börja in den nyöppande Secondary School i sin hemby Uswaya. De saknar pengar till skolavgift, uniform, skor och skrivböcker. Jag känner att vi måste hjälpa henne eller hur ? Så jag skickade med pengar till skolavgift , uniform mm.
Lille Moses som föddes i mars är albino har ett svårt liv framför sig.
