Mina föräldrar Ester och Erland Jonsson startade missionsstationen Nkinga och redan under deras första period 1935-1939 startade de både skola och sjukvård. Min mor var inte sjukvårdsutbildad men fick med stöd av läkaren på närmaste sjukhus i Nzega 5 mil bort ta hand om en hel del sjuka.
När de återvände efter kriget tillsammans med mig och mina tre äldre bröder var jag knappt 2 år. Resan från Göteborg till Nkinga i Tanzania (dåvarande Tanganyika) tog då 3½ månad.
Fram till 17 års ålder bodde jag på Nkinga under totalt 13 år. Då fanns det utbildade svenska sjuksköterskor och barnmorskor. Som barn lekte vi ofta runt sjukstugan, såg bl.a. TBC-pat som hostade blod och lepra-patienterna med sina deformerade händer och fötter. Vi barn hälsade ofta på och åt hos barnmorskebiträdena som bodde i ett hus intill BB. Vi gick i internatskola i Tazengwa utanför Nzega men på loven var vi runt i hyddorna på Nkinga. Efter att jag tagit körkort vid 16-årsålder blev det ofta jag som fick köra för att hämta sjuka eller transportera sjuka till sjukhuset i Nzega samt köra hem någon avliden. Sedan 1961 är Nkinga ett sjukhus.
Jag präglades utan tvekan av min uppväxt och var rätt tidigt medveten om att jag ville tillbaka till Tanzania för att arbeta med sjuka.
Efter läkarutbildning och några års tjänst i Sverige har jag och min fru Marianne som är sjuksköterska arbetat ca 8 år i Tanzania varav 5½ år i Nkinga under tiden 1983-1996. Därefter några ggr hjälpt till kortare perioder om 6-12 v. När vi denna gång åkte till Nkinga för 6 v har det gått över 5 år sedan jag arbetade något där även om jag besökt Nkinga några ggr. Vid förra vistelsen blev jag besviken över vissa förhållande i Nkinga varför jag var något spänd inför denna resa.
Det var helt underbart att återvända denna gång och se den utveckling som är och uppleva de fantastiska visioner sjukhusledningen och kyrkan har.
Man har lyckats få sjukhuset uppgraderat till ’Referral Hospital’ vilket innebär att myndigheterna bedömer att kvaliteten på vården motsvarar specialistsjukhus. Jag har inte hört talats om något liknande fall där missionssjukhus eller landsortssjukhus uppgraderats på detta sätt. Man har lyckats med konststycket att få duktiga läkare att etablera sig i Nkinga som ligger så långt ifrån de lockande storstäderna. Vidare har man planer på att utbilda läkare under ’Internship’ vilket motsvarar AT i Sverige. I en framtid hoppas man på att kunna bli filial till universitetssjukhus. Sedan några år tillbaka har man 2-årig utbildning till laboratorieassistent.
Under vårt besök hade jag huvudsakligen hand om ortopedfallen samt gick ronderna på kirurgavdelningen. Att ta sig an dessa frakturer som ofta var orsakade av MC-olyckor, ofta svårt infekterade p.g.a. lång tid mellan olycka och behandling var en stor utmaning. Att det dessutom var svårt få genomlysningsapparaten att fungera var frustrerande. Atmosfären på sjukhuset däremot helt underbar. Jag var mycket imponerad av den omtanke och den kompetens personalen på vårdavdelningarna och mottagningen har trots att de hela tiden hade mycket att göra.
Planerna/visionerna om starkt utökad verksamhet trots att man redan har så stor verksamhet är imponerande. Under de år då vi svenskar var ansvariga för sjukhuset var framtidsvisionerna rätt försiktiga.
Under denna korta vistelse var vi sju personer från Sverige och vi var alla mycket nöjda med vistelsen. Min fru Marianne försökte tillsammans med Greta Johansson, som arbetat som barnmorskelärare på Nkinga tidigare, förbättra förhållandena på barnhem som församlingen har och organisera på sjuksköterskeskolans bibliotek medan Hans Johansson, som tillsammans med Greta byggt upp tandvårdsenheten, hjälpte Börje Claesson (tidigare sjukhustekniker) med reparation och översyn av icke fungerande tandteknisk och medicinsk utrustning, allt tillsammans med Kishiwa som i vanliga fall får ta hand om dessa problem utan att ha någon utbildning i detta. Vidare var tandläkaren Elisabeth Schulz tillsammans med tandsköterskan Inger Björling där för att ta hand om tandvården och för att hjälpa den tanzaniske nyutbildade tandläkaren att komma igång. Det har tagit många år men äntligen har man lyckats få inhemsk tandläkare till Nkinga.
Sammanfattningsvis en helt underbar tid på Nkinga. Nkinga utvecklas, detta möjligt tack vare olika bidrag, bl.a. via ”Nkingas Vänner” Det finns kvar stora utmaningar, inte minst behov av att vidareutveckla ortopedin. Förhoppningsvis kommer jag och Marianne åka ut fler gånger framöver. Tack vare att ”Skandinaviska Läkarmissionen” är positiva till denna satsning så kommer olika ortopeder från Sverige att kunna åka dit några gånger per år. Nkinga sjukhus fyller ett stort behov och den atmosfär av medmänsklighet som genomsyrar verksamheten är värd allt stöd vi kan ge.
Evert Jonsson, Ortopedkirurg