Ljusa glimtar från Nkinga – en barnsjuksköterskestudents återblick.
Nyss hemkommen efter tio veckor i Tanzania får jag ofta frågan ”längtar du tillbaka” och ”har du abstinens”. Och JA, det var en helt fantastisk tid. De av er som har följt min blogg har sett den känslan lysa igenom. Bloggen finns kvar, ”Marita katika Tanzania”, för intresserade. Vad är då de sammanfattande intrycken? Värme, från solen och människorna, gästfrihet, gemenskap med både infödda och Mzungos – vitingar och en känsla av ”hakuna matata”, eller som de oftare säger i Tanzania, ”hamna shida” – inga bekymmer. Trots att jag också mötte, och berördes starkt av svåra sjukdomsfall, smärta, lidande, död och sorg på barnavdelningen.
Jag hade min huvudsakliga placering på salen för de för tidigt födda barnen. Som en del av min utbildning ska jag skriva magisteruppsats, och gjorde en ”minor field study” om ”Tanzanianska mammors erfarenhet av att amma sitt för tidigt födda barn”. Genom deltagande i vården och intervjuer med mammor och personal har jag fått ta emot och dela kunskap. De flesta av de för tidigt födda barnen är födda efter vecka 32 (före v 38 räknas som för tidigt född) och väger runt 1500 gram. De har stora möjligheter att överleva med hjälp av mammans bröstmjölk, kängurumetoden och god omvårdnad.
De som inte orkade suga matades med en liten (typ medicin- )kopp med mammans utpumpade mjölk, varannan timme dygnet runt. Vid samtalen upplevde jag att alla ser det som helt normalt att amma/ge bröstmjölk, det fanns liksom inga andra alternativ, och det var inget de reflekterade mycket över. De upplevde inga stora svårigheter, även om många mammor som ammat förut sa att de i början inte visste hur de skulle ta hand om detta barn, som var så litet, och som kanske inte orkade suga som vanligt. Kängurumetoden, att barnet vårdas hud mot hud mot mammans bröst, hjälper dem att knyta an till varandra. Det främjar också amning och därmed viktuppgång, växt och utveckling, stimulerar andningen och hjälper barnet att hålla kroppstemperaturen. Så alla mammor undervisades om det, och uppmuntrades att så mycket som möjligt ”sitta eller ligga känguru”. De berättade att de tyckte om det, men personalen sa också att mammorna kunde glömma bort, och behövde bli påminda. Ganska ofta såg jag att barnen istället låg inlindade i sina vackra tygstycken bredvid mamman på sängen. Jag tror att undervisning och samtal med mammorna, så att de förstår vikten av både amning och kängurumetod, är viktigt, så att de blir uppmuntrade och stärkta i det goda de kan ge sitt barn. Detta kallas empowerment. Det var mycket berikande att lära känna mammor, barn och personal på neo-salen.
Efter intervjun med 9-barnsmamman Lucia bjöd hon hem mig och tolken Happy. Och så glad jag är över att Maggan lyckades med bedriften att på närmast obefintliga vägar ta oss dit dagen innan jag åkte hem! Det var så roligt att få träffa dem och familjen i hemmiljö och se att både mamman och den lilla flickan mådde bra. Familjen är fattig, och mamman mådde inte bra under graviditeten. Även efter förlossningen, som skedde hemma, hade hon besvär med andningssvårigheter och svullna ben, och behövde behandling, med medicin och blodtransfusioner. Nkingas vänner kunde hjälpa till med vårdavgifterna. Så värdefullt!
På den stora barnavdelningen bredvid vårdades för det mesta runt 50 barn. Många med infektioner som malaria och lunginflammation, och även en del barn med HIV/Aids. Tyvärr sökte många familjer sent och jag fick se många barn som inte klarade sig. Bemötandet och omhändertagandet vid dödsfall var annorlunda än hemma, kanske för att det är så mycket vanligare, och något man kanske räknar med kan hända. Personalen hade inte så mycket tid för tröst och samtal, utan det var mer de anhörigas uppgift. Med tårar i ögonen såg jag många familjer bära hem sina döda barn.
En pojke som också fångade mitt hjärta var Lazaro, som vi skrivit om på facebooksidan. Efter ett han insjuknat i diabetes i höstas kom han aldrig tillbaka för uppföljning och undersökning. Det visade sig att mamman, som är ensamstående med flera barn, inte haft råd att köpa insulin när det tog slut. Så efter flera månader utan behandling blev han väldigt dålig och då sökte de till slut igen. Han hade alla tecken på svår ketoacidos, och skulle i Sverige ha vårdats på IVA full övervakning och många blodprover. Här fick han ligga på det lilla undersökningsrummet på avdelningen, tillsammans med de andra svårast sjuka barnen, med dropp, insulin och täta blodsockerkontroller. Och han repade sig! Sedan var utmaningen att åter undervisa mamman om diabetes, tecken på högt och lågt blodsocker och vad man kan göra åt det, och också att förse dem med en blodsockermätare och lära dem använda den. Nkingas vänner kommer att fortsätta stötta familjen.
Ett särskilt, och stort tack vill jag rikta till min vän Anette, som läste min blogg och Maggans inlägg på facebook och som därefter engagerade sig mycket. Genom hennes kontakt med andra föräldrar till barn med diabetes i Sverige samlades material och pengar in som ska hjälpa Lazaro och andra barn runt Nkinga.
Tiden tillbringades ju inte bara på sjukhuset, men om fritiden räcker platsen här inte riktigt till. Nämnas kan långa promenader och cykelturer i de fortfarande gröna och mycket vackra omgivningarna och långa härliga gudstjänster med mycket sång och dans. Och som sagt, god gemenskap med alla härliga människor jag mötte. Tack alla ni svenskar (mer än 30!) som jag lärde känna och fick dela livet med, och Asanteni sana! alla ni nya Tanzanianska vänner, om ni lyckats översätta detta : ) Och tack till familjen som lät mig åka, till högskolan i Jönköping och SIDA för bidrag och stöd, till min församling för stipendium och böner, och till arbetskamrater, studiekompisar och vänner som följt mitt livs äventyr!
Marita Hasselberg, Borås 150402
TACK Marita för den tid du var på Nkinga och ditt stora engagerade hjärta för Nkinga.