Maritas återblick från sina veckor i sept-okt.2016
Äntligen har jag hunnit skriva –
Jag hade den stora förmången att som barnsjuksköterska i Skandinaviska läkarbankens regi få tillbringa sex veckor på sjukhuset i Nkinga under hösten 2016. Första gången jag var där var som barnsjuksköterskestudent 2015. Då tillbringade jag mesta tiden på prematursalen och intervjuade mammor om hur de upplevde att amma sitt för tidigt födda barn, för min magisteruppsats. Det jag lärde mig då av personal och mammor hade jag stor nytta av nu. Att ha varit på sjukhuset tidigare, lärt känna lokaler, rutiner och personal, samt ha snappat upp lite swahili var också mycket värdefullt. Jag kände mig varmt välkommen tillbaka och kunde snabbt sätta mig in i arbetet igen. Denna gång kom jag som första mzungu – vit, men redan några dagar senare anslöt svenska medicinstudenter, och något senare även Margareta Edin som jag hade glädjen att dela hus med.
Även denna gång koncentrerades min insats till prematursalen och till salarna intill där sjuka nyfödda och spädbarn vårdas. Det varierade mellan 3 till 8 mammor och barn på prematursalen. Det visade sig att två av de tre barnsköterkorna som är anställda särskilt för denna sal var höggravida, så det föll på min lott att undervisa och introducera två vikarier. Det handlar om basal neonatalvård med medel som finns tillgängliga, inte alls så högspecialiserat som i Sverige. Tillsyn, att kontrollera att de små håller värme, syremättnad och blodsocker normalt, stödja mammor med amning, pumpning och matning. För att inte förlora värme är det viktigt att täcka huvudet. Många stickande vänner hemma bidrog med mer än 200 mössor, så nu finns ett lager som räcker länge!
Att mammorna får näringsriktig mat är viktigt för amningen, deras familj kommer med mat tre gånger per dag, och mammorna har en trevlig stund tillsammans utanför salen. Efter lite trugande fick de med mig på te, mandasi och foto!
Mammorna uppmuntras att använda känguruvård, alltså att vårda babyn hud mot hud. Det är bra för både mamma och barn, för anknytningen, barnets temperatur, andning, tillväxt och minskar infektionsrisken. De flesta barn överlever med denna vård. Bland de som inte klarade sig fanns en mycket liten flicka född runt vecka 24. Även med intensivvård här hemma är det en stor utmaning för så små att överleva. Ett barn vars mamma dött i sviter efter förlossningen dog också trots vård på prematursalen. Det kändes svårt att den förtvivlade pappan skulle betala vård för både sin döda fru och barnet, men stödföreningen Nkingas vänner kunde hjälpa honom med en del.
Nkingas vänner stöder även barn med albinism och barn med diabetes. Det var roligt att återse Lazaro, som kom in förra gången jag var här med svår ketoacidos eftersom familjen inte haft råd att köpa insulin på flera månader. Efter ha återhämtat sig, och familjen på nytt fått undervisning om sjukdomen kommer han nu på regelbundna återbesök och mår bra. På fotot får han repetition och en bild på swahili och stamspråket sukuma med tecken på högt och lågt blodsocker.
Innan jag åkte hem hade jag två undervisningstillfällen för hela personalen om neonatalvård, och lite allmänt om omvårdnad för barn. Till exempel hur viktigt det är att informera och förbereda barn och att de får tillfälle att leka även under sin sjukhusperiod. Personalen fick såpbubble-pennor att använda för detta ändamål. Det blev mycket skratt när en sköterska missuppfattat vad det var och försökte använda det som läppstift!
Jag hoppas med vinkande babybild på ett återseende! Tutaonana Nkinga!
STORT TACK Marita för dina veckor på Nkinga !